Aisha

Jag läser dagligen om systrar med hijab som blir spottade på och tagna för människor de inte är. Att bli kallad för påskkärring och för förtryckt är tyvärr väldigt vanligt för oss muslimska kvinnor som bor i Sverige. Vi dömer inte detta land, vi dömer inte människorna i detta land utan enligt oss och enligt Quranen så har enbart Allah rätt att döma. Ni tror inte på samma som vi gör, men ger det er rätten att förolämpa oss? Vi har också rätten att gå ut och vi borde inte känna oro och rädsla över att röra oss, för detta är oftast vår egenvalda väg. Och dessa ord och fördomar ingår tyvärr i vår vardag.

Jag började med sjal för 11 dagar sedan idag (den 3 maj) och jag trivs jättebra. Vissa dagar kan det vara lite jobbigt då det är varmt ute eller liknande, men förövrigt så tycker jag det är så vackert och väldigt bekvämt. Jag har levt utan sjal i hela mitt liv och har därför lätt att jämnföra hur livet var innan sjal och hur det är nu när jag bär detta vackra tyg över mitt huvud. Det är ett val man som kvinna tar i livet, och det är ett medvetet val jag tagit. Detta gör mig inte mindre mänsklig eller känslig utan det är är ett tecken på att jag lever som muslim och efter det jag tillsammans med miljontals andra tror på. Jag kan inte yttra mig om andras känslor men personligen så var jag livrädd första gången jag gick ut i sjal, speciellt när jag var bland folk som jag vet sett mig innan jag bar min hijab. Hur ska dessa människor reagera? Vad ska jag säga om de säger något elakt? Hur ska jag gå för att inte visa att jag bryr mig om vad dessa människor kanske komma säga?

Det gick bättre än förväntat och jag fick av de flesta positiv respons på min förändring. Många sa att jag var vacker och att sjalen satt jättebra, men samtidigt så fick jag mycket blickar mot mig. Jag har valt att acceptera dessa blickar och möta dessa människor med ett självsäkert leende, hade detta varit tidigare hade jag kollat tillbaka på dessa människor och förmodligen sagt vad jag tyckte men jag väljer att vara tyst. Jag väljer att vara tyst för att visa att dessa hatiska och fördomsfulla människor att de inte kan påverka mig eller ändra på mig, för jag är bra som jag är oavsett med hijab eller utan. Oavsett mitt utseende så är jag samma energiska och spralliga människa på insidan som innan jag blev muslim, jag har fortfarande hjärtat på rätt plats och är samma person vilket enligt mig är huvudsaken.

Jag önskar verkligen att systrar ska våga gå ut med sjal, jag har er som lider med sjalen pågrund av påhopp i min duaa. Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det är att höra människor kasta elakheter på en. Åtskilliga gånger hör man att detta uppstår, på våra gator. Det ska vara lugnt här, det här ska vara en fristad för människor men det har blivit tvärtemot. Allmänheten måste förstå hur verkligheten är för muslimer och i synnerhet beslöjade kvinnor. Alla människor har rätt att gå ut och känna sig trygga, inte gå ut och bli verbalt attackerade. Majoriteten av kvinnorna som väljer att ha sjal bär den frivilligt och förtjänas att respekteras som vilka andra människor som helst, inte få hat kastat mot sig på grund av ett religionsval. Vi alla är lika mycket värda, det är viktigt att komma ihåg det. Dessa hatbrott är ingenting man skämtar  om, det är på allvar. Ingen människa ska behöva känna sig nedvärderad eller utskämd.

(Bilderna lånade av expressen)